On top of sweden

Har glömt berätta här att ja varit på toppen av Kebnekaise! Sydtoppen, Sveriges för tillfället högsta fjälltopp! Sista biten är snö och denna smälter lite varje år så om något år kommer nordtoppen vara högre då den är högre "i sig själv" i själva berget. De va dödsfränt! Sjukt jobbigt både fysiskt och psykiskt men häftigt och mäktig så de inte går förklara.

Första dagen körde vi från Kiruna till Nikkaluokta. Därifrån gick vi till fjällstationen på 6 timmar. Vi stannade efter vägen och åt och hade mysigt. Stigen vi gick var fin, blandat vanlig skogsstig, sten och såna där plankor man lägger på marken 2 och 2. Spång? Spångar? Spänger? Plankor duger för mig..
Pappa, jag, Robin, Peter(storebror) och hans tjej Jennifer var de som gick. Jennifer fick däremot ont i en höft efter någon kilometer så vi turades om att bära hennes packning. Från att vi haft 10kg var i packning jag och Jennifer och grabbarna haft 15-17kg var så satte vi ihop min och Jennifers och grabbarnas blev plötsligt de lätta. Tjurskallig som jag är turades och också om alla ryggsäckar så de andra också skulle få vila.
När vi kom fram till fjällstationen var vi kalla, hungriga och trötta. Vi gick först till restaurangen för att käka men av olika anledningar bestämde vi oss för att ställa upp tältet först och sedan gå tillbaka. Men eftersom tanken var att vi skulle vara 7 st som skulle gå hade vi ett stort tält och att hitta en någorlunda yta som inte bara var sten att ställa upp de på var inte tvärgjort. Men tillslut så. Vi drog stormlinorna också och knöt alla linor i stora stora stenar och hade stenar runt hela tältet då de blåste rejält. När vi var klara med detta och äntligen fått lämna av oss ryggsäckarna och skulle gå och käka var restaurangen stängd. Vi hade mat med oss men de kändes så enkelt med färdig mat, jaja. Fanns en liten butik där vi köpte lite gotta och dricka och sedan gick vi och gjorde mat i tältet. Jag började också känna av höften sista kilometerna, troligtvis för att jag inte var nog tränad för att bära så tung packning i den terrängen. Kliva hela tiden sista kilometerna. På sten kliva, kliva och kliva, inte gå utan kliva. Men jag ville inte vara sämre så jag sa ingenting.

På natten blev de inte mycket sömn för nån, förutom Robin, krigarn. Tältet höll på att flyga bort, vi var ut flera gånger under natten och la till stenarna runt hela tältet för att hålla de kvar på pressningen men de bara blåste bort. De var faktiskt också rätt mäktigt, eller näe de lät fel. Jag var livrädd, trött och kall där och då men nu i efterhand när jag tänker tillbaka på hur hjälplös jag kände mig där jag låg i min sovsäck när de stormade ute, jag låg och tänkte "Undra hur länge till tältet håller? Kommer de lätta den här gången?". Men tack och lov så stod de kvar. Den största oron var för alla grejer, tältet skulle nog inte fara så långt när de väl tagit mark men alla grejer där inne, pjuh. Tänk vilket kaos.
Vi hade tänkt gå tidigt men eftersom de blåste storm även på morgonen bestämde vi oss för att vänta till emot 10-11. Sov en stund på morgonen, 11 var vi iväg.
Med gott mod traskade vi iväg jag, pappa, Robin och storebror Peter. Pappa fick däremot tyvärr vända efter en bit och nu i efterhand känner jag att hade jag vetat vad som väntade hade jag gjort detsamma, tveklöst.
Men i godan ovetskap traskade vi på vi gick och gick och de blev brantare och mer sten. Vi mötte i dalgången ett par skåningar som gått på morgonen och var på väg ner som sa "De löns inte gå upp dit, de blåser så de är 17 minus på toppen, vi vände i kaffedalen" (en stor topp före en till djup dal innan de bär av rätt upp mot toppstugorna och längre bort är toppen). Vi sa bara att "Ha vi tage oss hit spela int 17 minus nån roll, vi ska upp!"
De blev brantare och mer sten alltså nu snackar vi krypa på alla 4, man går inte som vanligt på en stig utan man kliver i varje steg på olika stenar uppåt. När vi nått kaffedalen som de kallas möttes vi av en massa "små troll" folk som gjort olika torn av stenar, hundratals, kanske tusentals i olika storlekar. Där mötte vi även den kanske största utmaningen. Vi hade gått både långt och länge jag började ha riktigt riktigt ont i höften och talade om detta för Robin och Peter, nästan i grine. Då såg vi även att vi skulle neråt, lååångt, långt neråt och brant, för att sen fortsätta uppåt. Snacka om käftsmäll. Där fick jag verkligen jobba för att hålla modet uppe. Vi såg människor låååångt där upp, såg ut som små myror.
Vid toppstugan stannade vi för käk, mer som mat inte bara fika. Då hade jag på riktigt en plan på att hoppa från toppen. Jag hade så sjukt ont, 1 ipren hade vi med oss som jag tagit och den hade gått ur kroppen för längesen, jag var helt slut i kroppen och mådde illa. När vi sedan närmade oss toppen och fick gå på snö kändes de som att gå på moln. Men toppen kändes långt bort, även om de bara var kanske 200m kändes de som den värsta never ending story man kan tänka sig. Väl uppe på toppen hade vi, hör och häpna *trumvirvel* sol och vindstilla. Vi såg huuur långt som helst, vi såg Kiruna! Synd bara att vi inte hade en kikare. Där var de sjukt mäktigt. Snön var också perfekt, inte isig ytan mer lite sockrig. Jag var LIVRÄDD, och stolt, men mest livrädd och påmind om hur jääädra höjdrädd jag är (glömde visst de för en sekund). Tog lite bilder och insåg att vi bara var halvvägs, nu var de hela vägen tillbaka kvar. Alltså då övervägde jag på riktigt ett skutt ifrån toppen. De va skönt att få gå på snö men så fort vi kom ned på stenarna igen och att i varje steg kliva, vara spänd knappt kunna titta upp för man är livrädd för att ramla så bröt jag ihop. Som ett litet barn i en affär typ.. Jag gick och gick och grät och snyftade länge för jag hade så ont(kul sällskap va? Men hela vägen upp sjöng jag!). Ner tog betydligt längre tid än upp. Vi var tvungna att vila ofta och jag kunde inte alls gå fort. Jag ville verkligen men de gick inte. Den känslan alltså... Hela kroppen bara skriker nej men man har inte val och bara fortsätter. De hann bli mörk sista biten, pappa skulle komma och möta oss. Då var vi nedanför själva berg/fjäll/monster/stenstenstenäckel biten och pappa tipsade om en väg längre ner som var snällare för min höft då man inte skulle behöva gå igenom nåt vatten. Men någonstans missförstod vi såklart varandra och tappade bort vår första stig, hittade inte pappas stig eller pappa, var tvungna att kliva igenom gigantiska diken, nu snackar vi gå ner i ett dyngsurt dike och klättra upp, trycka oss igenom täta buskar och inte se nästan nånting. Ficklamporna underlättade men flög oss ju tyvärr inte direkt till tältet. Efter många om och men tog vi oss iallafall till en stig. Men att se lysena från fjällstationen flera kilometer bort var också så sjukt påfrestande för psyket. Vi var hungriga, blöta, kalla, trötta, verkligen tagit ut oss helt + då min höft på det så jag kan säga att då pratade vi inte i onödan. Benen bara gick fast de kändes som bly och som att de vekligen inte fanns en enda procent energi kvar.
När vi äntligen kom fram till tältet hade jag så ont i höften att jag inte kund sätta mig och kissa ute, ni vet som man gör ute eller i en hästbox, i brist på toa liksom. Så jag var dessutom tvungen att få 500 meter till fjällstationen till wc för att kissa. De var långa 500m!! När ja satt mig på toan sprutade det tårar, jag grät tyst men de verkligen sprutade tårar. Höll sen knappt på att få mig upp från toan. Inte nog med det så fick jag förresten gå den biten själv då alla andra tagit av sig kängorna på 2 röda sekunder och vägrade ta på dem igen. De regnade ute så inte direkt läge för foppa. Sen när ja gick där kom jag på hur mörkrädd jag är. Snacka om PANIIIK! Men jag kom mig till tältet och kröp ned jag också. Drack en coca cola som garanterat var skänkt från ovan. Alltså den var så gudomligt god. Sen somnade vi alla rätt snabbt. Jag sov däremot inte så bra. Minsta rörelse (inte så lätt att ligga stilla i en sovsäck på ett liggunderlag där marken lutar mycket) och de kändes som någon drog en kniv igenom min höft.
Morgonen därefter skrek kroppen fortfarande nej. Ont och helt utmattad. Har aldrig känt mig så ynklig. Men vetskapen om att vi bokat helikopter från stationen ner till Nikkaluokta var väl det som fick mig upp. De va också en upplevelse, har aldrig åkt helikopter förr. Eller jo när jag var riktigt liten och hade lunginflammation men de räknas inte eftersom jag inte minns.

På vägen från Nikkaluokta till Kiruna i bilen va pappa en riktigt surrakus, han va inte tyst många minuter. Ja blev så full i skratt. Han berättade om sin upplevelse och ville ju jämföra med oss men han fick väldigt korta svar tillbaka..😉
Han har varit upp 2 gånger förr, 1 till toppen och 1 till station. De hade gått i t-shirt och haft gassande sol båda gångerna. Vi hade blandat regn, sol, mulet och vind.

Sen kan jag ju säga att kebaben vi åt i Kiruna!😍 Jag brukar inte kunna äta kebab, tycker de är motbjudande! Men ja åt nästan en hel kebabtallrik och den smakade såå gott, varenda tugga!

Jag säger som pappa alltid sagt, vi kan förklara och förklara men ändå kommer vi aldrig kunna förmedla känslan så att nån som inte vart där förstår. Att vara så utmattad att man bara vill säga nej nu ger jag mig, men de är ju faktiskt bara att fortsätta traska för att ta sig ner. Vi kan förklara hur mycket sten de va men ändå kommer ingen förstå hur mycket de vekligen var, bara bara sten, sten, sten och mer sten. Känslan av att absolut pressa sig utanför sin comfort zone "bara för att ha varit på toppen."

Jag säger aldrig mer, de är de absolut häftigaste och värsta jag gjort, men aldrig mer! Nu har jag gjort de! Robin tyckte vi skulle gå nästa år, tro mig, han får skaffa annat sällskap!

 
 
 

Kommentera här: