Värsta tänkbara scenario

Dante fick en allergisk chock på pencilinet i onsdags.

MARDRÖM!

Jag är väl medveten om att man ska hålla till i en box osv. Men eftersom han fått just detta pencilin efter kastreringen och allt gick bra då, samt att vi stack honom på stallgången när veterinären var här i måndags och även tisdagen så tyckte ja de va ett perfekt system! Min syster är rätt nålrädd och har uppehållit Dante med godis medan jag stuckit. Detta har ju varit perfekt då han inte kunnat gå någonstans och Nathalie har inte behövt se nålen. 

Men i onsdags hände det som bara inte får hända. Jag stack in kanylen och såg att inget blod kom. Började pytsa i pencilinet sakta, när nästan allt var i, bara nån droppe kvar i botten av sprutan så ser jag hur han slutar äta av godiset. Tittar upp på hans ögon för att kunna läsa av honom bättre, den syn jag möts av är panik i ögat innan ögat på en halv sekund snurrar runt och han rasar ihop.

Snör sprutan med lite medicin kvar in i sadelkammarn, ser hur det börjar komma blod ur kanylen och sliter ut den snabbt. Av någon anledning (troligtvis rädsla för att sticka mig själv eller någon annan) lägger jag den på golvet, i ett hörn och trycker in den mellan 2 brädor. 

Skyndar mig och knäpper lös honom från linorna, han ligger blixt stilla. Vi hade med en av mammas placeringar till råga på allt, flicka på 3 år. Nathalie skyndar sig ut med henne till bilen och jag ser min guldklimp ligga och enligt mina beräkningar ta sina sista andetag. Släcker lampan och blir helt paralyserad. Jag kan inte röra mig. Han börjar krampa och kasta sig. Försöker ställa sig upp men helt utan kontroll på kroppen och faller bara ihop gång på gång. I stallgången. Tack och lov så hade vi idag inga grejer i stallgången!!  Ibland kan de ju ligga hinkar, stå grepar eller pallar och ja gud vet allt.

Våra boxar är höjda med trägolv. Så stallgången är ca 1-1.5 dm läge än boxarna och betong golv.

Han kastade sig åt alla möjliga håll, på väg in mot boxarna och sedan ned på stallgången igen. Vid ett tillfälle lyckades han nästan ställa sig upp men föll tillbaks till sittande men då blev de black out och han föll raklång bak in i ena boxen. Ryggen/manken rakt på höjdskillnaden mellan boxen och stallgången. Då blev det plötsligt både tyst och stilla. Han gled ner från boxen men med skallen kvar inne i boxen. Jag tänkte bara att "nu äre färdig, han överlevde inte detdär". Tårarna sprutade, jag kunde inte kontrollera min andning och de kändes som mitt bröst skulle brista. Panik, hjälplöshet. 
Nathalie tar med mig ut och säger att eftersom jag inget kan göra löns de inte att jag står och ser på heller, han måste få klara sig själv. Jag hör hur det bullrar rejält där inne och han skriker och gnäggar helt förtvivlat.

Strax efter kommer pappa som Nathalie ringt efter. Hans lugn sköljer över hela situationen men den är fortfarande rätt kaos, från min synvinkel iallafall. Pappa går först in i stallet igen å Dante ligger raklång utanför boxen och han skyndar sig över honom och in i boxen.
När ja kommer in gnäggar han, de skär i hjärtat.
Han får ett nytt anfall och han blöder massor ur munnen så jag går ut. Men då Dante blev mer orolig när jag inte var där fick jag gå in igen. Han gnäggar ännu en gång och jag vill helst bara lägga mig på golvet och krama om honom, berätta hur fantastisk han är och att allt kommer bli bra.

Någonstans mitt i denna händelse när Dante ligger och kramar på golvet ringer Nathalie och pratar med en veterinär som säger samma sak sov vi vet, finns inget att göra.
Jag får en panik tanke "Vart fan är nålen?!?" Helt black out i min hjärna. Jag kastar mig fram till Dante som ligger med små ryckningar och kollar halsen. Ser bara en massa blod så jag är helt säker på att den tryckts in i halsen och håller en öppen väg för blodet att komma ut. 
*Ja men vad bra, han kan ju dö av blodbrist eller blodförgiftning då*. Hittade den inte på golvet heller då Dante låg mot det hörn där jag kilat fast den mellan 2 brädor. Det tänkte jag ju däremot inte på då.

Pappa kliar honom inifrån boxen då de verkar lugnat ned sig och jag sitter på huk på säkert avstånd och pratar lite med honom. Tillslut ställer han sig väldigt vinglig och osäkert. Nåt ben viker sig men han lyckas parera och ta stöd mot väggen, står i princip lutande mot väggen. Med lite stöttning tar han sig i in sin egna box och vi lyckas dra igen dörren.

Veterinäen Nathalie pratade med var samma som jag haft ut under måndagen. Hon sa att "har han överlevt hittills så klarar han sig, bara han inte slår sig dödligt". Då hade det gått ungefär en kvart. Det kändes som 10 timmar. jag startade timern på telefonen då han spänts lös. Från de till att han var instängd i boxen och veterinären sagt det där hade det gått 16 LÅÅÅNGA minuter..

Där inne vandrar han ett halvt varv innan han ramlar omkull igen. Rätt fort är han på benen igen och läget blir mer och mer stabilt. Han dricker lite, pappa ger honom en morot som han gladeligen åt upp. Nathalie hämtade in Lullen för att Dante skulle få ännu mer trygghet. Tillslut går vi in när vi ser att han lugnat sig. Dante är helt skakis och jag likaså. Jag får syn på hans hals som är alldeles blodig, sen vänder han på huvudet och höger öga är också alldeles blodigt. Massa skrapsår runt ögat, ett lite djupare ovanför och han har skavt bort en massa ögonfransar, han blinkar och blinkar *han är blind* är min första tanke men han reagerade på rörelser. Ur munnen droppar det slem och blod. Nathalie hade lyckats se att alla framtänder åtminstone sitter kvar. Antagligen har han bitit sig.

Hittade nålen precis där jag lämnat dem,  helt orörd. Fruktansvärt skönt. Blodet på halsen var inget direkt sår utan mer de som kommit ur stickhålet och det som hunnit rinna ur kanylen innan jag slet ut den.

Vi visitera honom och han är full i skrapsår, typ skinnflådd. Svullen lite varstans, speciellt i ansiktet, runt mulen och kotan på höger fram.
Men skapet såg fint ut iallafall!

Han hade tack och lov vintertäcke på sig, vilket jag tror var en stor räddning!

Han piggnade till och slutade tokblinka om ögat. Jag tvättade de värsta såren och sedan gav jag dem lite hö var och lämnade dem en stund.
När vi kom igen var Dante sitt matsnåla jag igen, syntes han var omtöcknad och tagen av hela händelsen men ändå pigg och glad.

De fick sova inne den natten, för att mitt psyke skulle överleva. Nog hade dem säkert kunnat sova ute men de kändes bättre. Var dit en gång till ännu senare och gav dem nattmat och Dante fick sin smärtlindring han hade sen måndagens veterinär besök.

Nathalie fick skura upp allt blod i stallet, det var en hel del kan jag säga. Helt utan att överdriva.

Nu i efterhand är han lika pigg och glad som vanligt. Maximalt med överskotts energi då han sovit inne!
Igår på morgonen när jag tog ut dem travade vi på stallplanen för jag ville se eventuellt hälta, ingenting! När jag tagit av honom grimman i hagen brallade han som en galning iväg till maten. Dock lite svullen på kotan på höger fram. När vi gick promenad sen på em var han lite mer loj, tror han var lite kall.

Idag på morgonen var han också överlycklig över att få komma ut. Inte lika svullen på höger fram men lite varm.
På promenaden gjorde han alla möjliga konster från ingenstans till jag själv slutade skratta och njuta av att se honom så pigg. Promenad är jobb, då ska man bete sig. Gjorde lite ledarskap sen var han som en filbunke! Skapet ser fint ut, bubblan på magen något mindre!

Ska ta bättre bilder på min skinnflådda ponny, har några men väldigt suddiga.

Gud sätter mig verkligen på prov. Kommer ha varit med om allt med denna häst. Är de kanske tänkt så? Kanske de är tänkt att jag ska få testa på allt nu och verkligen kämpa tillsammans med denna häst och fästa mig så jag inte kommer kunna göra mig av med kräket sedan?😉 

Ja, gud vet! Det var då den absolut hemskaste upplevelse jag någonsin varit med om och jag hoppas att jag aldrig mer behöver vara med om det. 
Troligtvis så har jag backat med nålen eller rört den så pencilinet kommit i kontakt med någon blodbana och därför fick han chocken. Läste om det för längesen. Var något med att när de kommer i blodbanan kommer det ju som genast upp i hjärnan och slår ut nåt eller hur fan de nu va. Ja, läste det samma kväll men de minns jag inte ett dugg av.

Kan ju tillägga att jag hädanefter ALDRIG kommer sticka en häst. Även om jag vet att det är sånt som händer, aldrig. Jag har ju förmodligen fått igen min stickrädsla i jobbet också. Blir typ svimfärdig bara jag ser en nål.

Jaja, det var det. Nu får vi kämpa härifrån! De kommer bli bra, allt kommer ordna sig! Det måste det!❤
1 Mona:

skriven

Men guuuuuu såååå hemskt!!!!!!!! Stackars Dante!! Styrkekram!!

Kommentera här: